Så kom då nyheten. 2014 är det varmaste år som någonsin observerats. Det gäller globalt men också för Sverige. Vilken slutsats ska man dra av detta? skriver Christian Azar och Daniel Johansson, Chalmers.
Den långsiktiga trenden är tydlig. Jorden håller på att värmas upp och mänskliga aktiviteter, främst utsläpp av koldioxid, bär med största sannolikhet huvudansvaret för detta. Om länder fortsätter att utvecklas finns det alltså en möjlighet (eller risk, vilket ord man nu föredrar) att utsläppen fram till år 2100 fortsätter växa rejält, och dubbleras eller kanske tredubblas jämfört med i dag. Här finns alltså ett utvecklingsdilemma som delvis förklarar de stora motsättningarna i klimatförhandlingarna mellan nord och syd.
När man går från en istid till en värmeperiod stiger temperaturen med cirka fem grader. Denna förändring tar cirka 10 000 år och är alldeles gigantisk. Nu är vi på väg att göra samma sak på cirka 100 år. Det ger skäl till oro. Med tanke på att vi bara har en planet, vårt hem i ett kallt universum, är det märkligt at vi utsätter oss för sådana risker.
Det finns en lösning. Om vi tar klimatfrågan på allvar, och minskar utsläppen rejält på global nivå, med runt hälften till 2050 för att därefter börja fasa ut dem helt, ja då kan temperaturökningen begränsas till 1,5-2,5 grader, beroende på värdet på klimatkänsligheten. På så vis kan vi undvika de värsta riskerna med klimatförändringarna.
För att lyckas minska utsläppen så här mycket krävs omfattande satsningar på förnybar energi, främst sol och vind, och ökad energieffektivisering och en lång rad andra tekniker. Men det krävs också modiga politiker som vägleder och söker stöd för den politik som krävs och det behövs medborgare som stöder denna politik.

Göteborgs-Posten, debatt av Christian Azar och Daniel Johansson, 15 feb -15