Kanske det bara är jag, men visst det är något som inte stämmer? Vi pratar om många omvälvande saker som kan eller kommer att hända men hjulen rullar på. Offentlig ekonomidata pekar på att det mesta inom försörjningssektorn fortsätter som förut. I en tid då framåtanda och kreativitet behövs tycks ledande enheter se framtiden som linjärt extrapolerad. Var är kreativiteten och förmågan att anpassa sig? 

 

Jag har en oortodox syn på strategisk ledning. Jag har svårt att se värdet i stela processer, värdet i hierarkiska ledningsmodeller eller värdet av numeriska analyser som förenklade bevis. Komplexa tider med stora förändringar kräver en bredare syn och gemensamma (affärs)värderingar. Men här finns det få exempel.

 

Jag skulle vilja se mer av kalkylerat risktagande och mer av vågade allianser. Den typen av satsningar har jag inte mött så ofta. Däremot är jag översköljd av modeller, analyser, grafer och ledarskapskonsulter. Det finns hur många sätt som helst att övertyga sig själv och omgivning om att allt är bra och att lamporna i de systemen man har blinkar blått och ger klartecken. Kanske är det för att lugna nervösa beslutsfattare, kanske är det för att bevisa att man gjort det som behövs för att säkra karriären eller kanske för att man som företrädare inte har något annat att komma med.

 

Men det är faktiskt inte konstigt. Vi lever i en snabbt föränderlig värld och behovet av signaler som ger klartecken – som blinkar blått, har nog aldrig varit större. Styrelser, VD:ar och andra ledande personer har i uppgift att leda och vill så klart vara lugna i sina beslut. Men faktum är att försörjningsbranschen är mitt i en jättetorktumlare. Insatserna har aldrig varit högre och ingen kan garantera nått. Och just därför ska vi titta upp från våra skärmar, strunta i signalerna från modellerna och pratat med varandra för att hitta en övertygelse och bilda en vision som driver ut ur torktumlaren.

 

Jag vet att det är skrämmande – Värmek (snart Sinfra) har varit i torktumlaren. Jag hade ett val – lita på modellen eller ta ett helt nytt grepp och många är de gånger jag fått frågan om jag hade numeriska bevis för det vi gjorde. Faktum är att det hade jag inte – ingen lampa blinkade blått. Det jag hade var en målbild, och övertygelse om att vi kunde vara en mycket bättre lösning för medlemmarna. Övertygelsen kom av djupa och långa diskussion med medlemmar och leverantörer. Inget har gått som på räls men till slut har vi tillsammans nått det vi arbetat så hårt för. Idag har medlemmarna bättre lösningar.

 

Med ovanstående i tankarna har jag noga lyssnat till diskussioner på alla nivåer och på många ställen. Det är inte ofta jag fått annat besked än att lamporna blinkar blått, att modellerna visar tryggt att status är normal, att processerna står under ledningens kontroll. Kan det verkligen vara så – är allt under kontroll? Ska vi verkligen ha den typen av kontroll?  

 

Jag för ofta känslan av att när allt är sagt och redovisat så hänger ovissheten kvar i luften som om det fanns mer att prata om. Komplexiteten skrämmer och därför uteblir många gånger ifrågasättandet av tankemönster. Jag tror att det är ett av våra största hinder för att lyckas nå en bättre och mer hållbar affärsvärld. Att söka trygghet i omvälvande tider är mänskligt. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att få det bekräftat. I detta ambivalenta läge tycker jag att det är oroande att se att nya krafter som kommer in i branschen inte injicerar området med nya, utmanande tankar och idéer. Snarare bekräftas inriktningar, arbetssätt och tankesätt. Varför är likriktning så stor och var finns mångfalden?

 

Det finns redan idag tydliga tecken på att nya tankesätt premieras. Branschglidningen är redan här, digitaliseringen är redan här, investeringsperspektiven förändras, allianserna som varat i över ett halvt århundrade spricker och samhället står under press från oväntade håll. Jag brukar gå tillbaka i historien när jag letar efter vägar framåt. Ett tydligt budskap från historien är att mellan perioder av någon sorts jämvikt finns turbulens. Turbulenta tider är skrämmande men det är också möjligheternas tid, rätt hanterat och under rätt ledning. Och visst skakar det nu.

Jag kommer att fortsätt att arbeta för en hållbar morgondag. Jag tror på det öppna samtalet där fakta, kritik och feed-back ger en bred värdebaserad bild. Jag tror också på förening som verktyg, en gemensam kraft som balanserar intressen i syfte att nå nyttor som annars inte hade uppstått. Jag tror att det finns fler som känner som jag därute och jag tror att vi är många.
Men jag behöver din hjälp, jag behöver din kritik, jag behöver ditt engagemang för utmaningen är för stor för en enda person eller enstaka organisationer.

Lamporna blinkar blått men nu vet vi att det finns mer att ta hänsyn till bortom lampornas sken.

 

Peter Dahl, VD Värmek.

P.S. Blinkar Blå-uttrycket kommer från Adolphson & Falks monsterhit från 1982.